Annons
-
Original Pirate Material, 2002
Mike Skinners enmansprojekt The Streets har väl börjat låta lite trött och tråkigt och jag skulle inte direkt hissa flaggan på halv stång om han valde att lägga ner det. Annat var det 2002 när Original Pirate Material släpptes och knockade allt motstånd det året. Berättelser från ett grått England där man på fredagen och lördagen flyr från verkligheten ett tag med hjälp av klubbmusik och ecstasy innnan man på söndagen återigen befinner sig på den sunkiga cafeterian och trycker i sig en flottig fish & chips. Romantiskt som fan med andra ord.
-
-
Aurora, 2009
Den här var lite svår att avgöra om jag skulle ha med eller ej. Den kom för bara några månader sedan och egentligen behöver man lite längre perspektiv för att avgöra hur bra en skiva verkligen är. Samtidigt så vill jag ju inte att 2009 ska vara helt utan representation så here we go. Avishai Cohen är en jazzbasist med israeliskt ursprung men numera bosatt i New York som blandar jazz med musik från mellanöstern. Några av de sorgligaste och vackraste låtarna jag har hört finns på den här skivan, Aurora, som jag inte tycker ska skrämma bort ens den största jazzskeptikern då den i allra högsta grad är lättlyssnad och direkt.
-
-
Fishscale, 2006
Vissa tror att Wu-Tang Clan hör hemma i nittiotalet och det gör de förvisso men de har i allra högsta grad haft en plats även i 2000-talet. Senaste skivan med gruppen var inte dum alls och flera av medlemmarna har gjort strålande soloplattor. Allra starkast har dock Ghostface Killah strålat. Samtliga plattor av honom är riktigt bra och allra bäst är den helt briljanta Fishscale från 2006.
-
-
5:55, 2006
Charlotte Gainsbourg är inte bara dotter till legendariska Serge Gainsbourg och huvudrollsinnehavare i Lars von Triers senaste film utan hon är även en grym sångerska. 2006 släppte hon 5:55 med musik skriven av gruppen Air och med texter av bland annat Jarvis Cocker (nu får jag väl några indiepoppoäng i alla fall?). Det var årets bästa skiva om ni frågar mig och en självklar placering på denna lista.
-
-
The College Dropout, 2004
Lite sugen är man ju på att slänga in förra årets release 808s & Heartbreak och inte bara för att reta Mattias utan också för att den faktiskt är rätt bra. Får dock motstå frestelsen då Kanye Wests största ögonblick utan tvekan är debuten The College Dropout. Alla kan ju historien om hur mannen som tidigare gjort beats åt Jigga själv steg ut i rampljuset för att börja rappa trots att han inte hade något lysande flow och när han sedan blev extremt framgångsrik fick ett ego som enbart kan mätas med Jonas Gardells så vi behöver ju inte dra hela storyn en gång till. Bättre då att lyssna på den fantastiska skivan.
-
-
Alright, Still, 2006
Japp, jag menar allvar. När jag först hörde Lily Allens Alright, Still så tänkte jag “vad är det här för skräp?” men någon tid senare så gav jag det en ny chans och tyckte att skivan ändå lät okej. Några lyssningar senare började jag tycka den var riktigt bra och efter att lyssnat något mer på den började jag tycka att den var ett riktigt jävla mästerverk. Med lite distans till plattan så kan jag nog säga att den sista slutsatsen var lika felaktig som den första men jag kan ändå inte komma ifrån att så mycket som jag diggat loss till denna så bör den ha en plats på listan om det ska vara en ärlig sådan.
-
-
Instant Vintage, 2002
Raphael Saadiq med förflutet i Lucy Pearl och Tony! Toni! Toné! (japp ganska fånigt namn) släppte sin debut Instant Vintage 2002 och det var ett ganska hårt slag mellan om jag skulle välja denna eller förra årets sextiotalsinspirerade skiva. Då den senare är lite av en pastisch, om än en oemotståndlig sådan, så fick valet ändå falla på debuten. Vet inte riktigt vad jag ska säga om den förutom att det är en alldeles lysande neosoulplatta så jag nöjer mig väl helt enkelt med att konstatera detta då.
-
-
Maths + English, 2007
Jag köpte första Dizzee Rascal-plattan när den kom och även om den absolut hade sina poänger så sålde jag den några månader senare då jag helt enkelt tyckte att den var för störig och primitiv för att jag skulle palla med några längre stunder med den. På tredje skivan hade dock Dizzee blivit lite mer poppig (allt är relativt) och publiktillvänd och jag föll pladask för den. Att ta in någon som Lily Allen till att sjunga en catchy refräng hade förmodligen inte varit tänkbart på debuten men det är precis vad Dizzee gör på Maths + English och det är en av flera anledningar till att det är en riktigt jävla bra platta.
-
-
We’ll Never Turn Back, 2007
Mavis Staples sjöng en gång i tiden i Staple Singers som inte bara är kända för att ha gjort vinjettmusiken till Malou von Sivers morgon-tv utan också var en av 60- och 70-talens viktigaste soulgrupper (faktum är att deras karriär tillsammans sträcker sig från 1948 till 1994 (!) men det var under dessa två årtiondena som de gjorde sitt största avtryck). 2007 spelade Mavis Staples in en We’ll Never Turn Back som baserade sig erfarenheterna av rasförtyck och segregering samt medborgarrättsrörelsens kamp mot detta. En oerhört stark platta från en fantastisk sångerska vars röst långt ifrån har gått i pension trots att hon har passerat sextiofem års ålder.
-
-
North, 2003
Gäsp. Det var min dåvarande kursares svar när jag 2003 frågade honom vad han tyckte om Elvis Costellos senaste skiva, North. Själv tyckte jag det var alldeles strålande vacker snyggt arrangerad vuxenpop (hemskt ord). Vissa vill ha Costello såsom han lät när han var en arg ung man i slutet på 70-talet och början på 80-talet. Dessa tycker ofta att Costello har förvandlats till en tråkig pretentiös gammal gubbe. Jag kallar det istället att åldras med värdighet.
-
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera
Inga kommentarer.